Jolin. Men inte ofta alls.

Kanske ensam med en gammal låt och ett glas vin
Känslor brusar igen
Allt var så fint, förstående, magiskt, vackert och eget
Om det ändå kunde dröja sig kvar och vara sådär lätt igen
På en balkong med stulna kyssar för så herrans längesen

Rödfluffig och inkapslad minnesbubbla
den flyter på toner och vin
romantisk, saknad och ångestbelagd
Tills morgonen knackar hål på den

Men aldrig mer igen.

Ett evigt vel.
Jag känner mig fortfarande väldigt vilsen. I mig.
Det är väl trevligt att måla och teckan men sen då?
Det är väl trevligt att sjunga i duschen och för Kaspian men sen då?
Det är väl trevligt att vinna tjugo spänn på tianlotten men sen då?
Det är väl trevligt att det klickar i skolämnena men sen då?

Jag har tittat på alla de som vet vad de ska bli när de blir stora redan när de är små. Med en blandning av förakt, förundran och avundsjuka har jag sett dom kliva på i livet och ha allt utstakat för sig. Mål, meningar och personliga val har alla tett sig så lätta. Eller så är valen svåra för alla är så grandiosa.

Jag är inte så korkad att jag inte inser att livet för dessa människor är precis lika svårt som för mig. . Men är det inte lättare när man från början vet vad världsordningen vill med en?

När jag var liten hade jag också visioner. Jag skulle bli arkeolog, limmochaffis, akrobat och häxa. Inte alla på en gång men i olika faser i livet.
Nu ser jag min mamma med nya mål och ny mening. Det ger mig skrämselhicka mitt i all lycka över att hon äntligen äntligen vågar hoppa. Jag undrar om jag verkligen kommer att gå vilsen tills jag är  40+ ( ;-) ) ?
Det vill jag väl inte heller?!
Så jag tar tag i mig. Försöker hitta min passion. Min stora Passion med stort P.  Men jag står ju fortfarande här och velar.  Var fan ska jag börja någonstans? Eftersom jag inte vet målet med mitt kämpande känns det så oerhört tröttsamt. Det är ett sånt jävla antiklimax. Konstant.

Tänk om min livsmening , min Passion, döljer sig mitt i mörkaste Afrika och jag aldrig åker dit?



Urk. Jag behöver ett jobb. Jag har fått för mycket tid att tänka på.










Jag fick en väldigt fin komplimang idag. Jossan tyckte att jag såg ut som Ariel. *lycka* :D

Allt som bubblat
                övertog förnuftet
 krossade och stampade sönder det
   till små ynkliga clowner
Min röst skrek
skrek och skrek
men för en gång skull formades orden som behövde sägas.
     All hopplöshet och allt stillastående
           Allt samma, alltid samma!
Triljarder flashbacks och insikten
att mitt tycke inte spelar roll.
                                     Vi
                                  spelar inte roll.

Runt och runt står vi stilla.

Det är såhär.
Trots att min själ, mitt liv och mitt förnuft revolterar
                      är det
                           såhär.
Med vi.

Jag tror i stilla förundran att allt ordnat sig
susar runt på gator & torg
i hoppet om att bli hel igen
sorg är allt jag har kvar av dig
Vill se en glimt som är din

Jag lämnar jackan i garderoben
Träder in i sorlet & tar del av det
Mina vänner framför mig
Vi tar plats i baren
Jag surfar på känslan till illusionernas land
jag hälsar på där ibland

När allt är trist och otroligt torrt
då först vet jag vart att ta vägen
så flyr jag bort
men ändå dyker du upp i alla lägen

Du ler & talar med mig om
Bättre ställen & tider
Du går & säger kom
Jag ser dig gå & lider

Men mitt i all förtvivlan
över det som en gång var
Finns ett hopp & en önskan
om att ändå ha dig kvar

Tänk om du bara struntar i mig & fortsätter gå
Eller inte vill ge något & är svår att nå
Men jag småspringer efter dig iallafall
Chansen går förlorad annars

Om jag nu faller & inte orkar med verklighet
Dömer du mig då om jag vill leva i din fantasi
Viskningar om löften & gutturala vrål
Jag färdas långt bort härifrån

Och bussarna fortsatte gå
         raggarna fortsatte ströga
         kaffet smakade likadant
         filmen rullade fortfarande
Och mina tårar fortsatte falla

Öppna bakdörren
och släpp in mig
så kan vi dricka
                     hundra liter kaffe
och kanske titta i fotoalbumen
                     en gång till
Sen kan vi dansa
             till 80-tals hits
                             hela natten
Och jag får ta bussen hem
         17.35 följande kväll

Vi kan sitta i din soffa
            (som alltid)
Bara finnas till under ditt takfönster
     kika på
        stjärnor från din balkong
Eller vara nervösa med varandra
en gång till

Det blev tomt
          när du klev ur
      trappuppgången

Men
   det ekade inte

Jag höll mig kvar
om utifall att
om du skulle komma till sans
Jag insåg att du gick
så jag tvistade med mig själv
en stund
Sen släppte jag taget