Jolin. Men inte ofta alls.

Janis Joplin morron!  En riktig refilling of the joses på morronkvisten! Nu: plugg!

Vädret beter sig som en yster fölunge på sommarbete och jag har solkat ner mig. Nej dessvärre inte sol-katt  ( vilket vore mycket trevligare f.ö.) men solkat ner mig i tråkighetsträsket. Utan märkbar anledning dessutom så nu hoppade jag upp igen!  Nu ska jag börja leka ordentligt igen och strunta i att diska. Nu ska jag börja barnsla mig lite och inte ta allt på blodigt allvar. Sluta försöka vara vuxen och bete mig som den sjuttonåring jag känner mig som.

Jag kan höra min syster men nej Liza. Denna outbirst har inget med att göra vårt samtal igår. Ingen åldersnoja. Bara bokinspiration.

Käk sen ut i snönen ( det heter faktiskt så)  med Kaspian!

Nej ingen bugg. Men mycket plugg. Det surrar i huvet.

Såg "debatten" ( jag ville se henna krossas) med Bimbobella på svt nyss. Det är hon själv som kallar sig det och hon har tillochmed trademarkat det; BLONDINbella..... Krajjst.


I övrigt är allt väl. Kaspian är ursöt och jag är världens stirrigaste och mest oplanerade mamma. Fem i åtta på morron så kommer jag på att vi kanske ska ta och slita oss från bolibompa och kliva ivåg till dagis där vi ska vara vid just åtta ?

Jag har blivit påmind om gamla spår. Det är tungt att köra i dom, de är så uppkörda, söndertänkta och skavda.
Allt jag gjorde då skulle jag göra om. En del annorlunda. En del inte.

Stulna kyssar på en balkong.
Vackraste röda läpparna mot mitt hår.
Ett ögonblick av besvikelse genom ett köksfönster
mitt i snön mitt i natten
Alla gånger vi hade så sanslöst kul.
Jag kunde vara mig.
Ingen berörde som du.



Det får vara så. Ibland måste man välja själv. Ibland görs valet åt en. Ibland lägger man fram hjärtat på ett fat och ibland sopas det i golvet och trampas på. Det är så. Det är så det är.

Ett evigt vel.
Jag känner mig fortfarande väldigt vilsen. I mig.
Det är väl trevligt att måla och teckan men sen då?
Det är väl trevligt att sjunga i duschen och för Kaspian men sen då?
Det är väl trevligt att vinna tjugo spänn på tianlotten men sen då?
Det är väl trevligt att det klickar i skolämnena men sen då?

Jag har tittat på alla de som vet vad de ska bli när de blir stora redan när de är små. Med en blandning av förakt, förundran och avundsjuka har jag sett dom kliva på i livet och ha allt utstakat för sig. Mål, meningar och personliga val har alla tett sig så lätta. Eller så är valen svåra för alla är så grandiosa.

Jag är inte så korkad att jag inte inser att livet för dessa människor är precis lika svårt som för mig. . Men är det inte lättare när man från början vet vad världsordningen vill med en?

När jag var liten hade jag också visioner. Jag skulle bli arkeolog, limmochaffis, akrobat och häxa. Inte alla på en gång men i olika faser i livet.
Nu ser jag min mamma med nya mål och ny mening. Det ger mig skrämselhicka mitt i all lycka över att hon äntligen äntligen vågar hoppa. Jag undrar om jag verkligen kommer att gå vilsen tills jag är  40+ ( ;-) ) ?
Det vill jag väl inte heller?!
Så jag tar tag i mig. Försöker hitta min passion. Min stora Passion med stort P.  Men jag står ju fortfarande här och velar.  Var fan ska jag börja någonstans? Eftersom jag inte vet målet med mitt kämpande känns det så oerhört tröttsamt. Det är ett sånt jävla antiklimax. Konstant.

Tänk om min livsmening , min Passion, döljer sig mitt i mörkaste Afrika och jag aldrig åker dit?



Urk. Jag behöver ett jobb. Jag har fått för mycket tid att tänka på.










Jag fick en väldigt fin komplimang idag. Jossan tyckte att jag såg ut som Ariel. *lycka* :D

Mycket systertid och manstid. Hur illaluktande och allmänt hårig och MAN han än kan vara så är han finast i världen. Min finnästa lilla torrhumorist.

Futurama och under täcket gråtandes tills jag blir uttorkad hade varit ett valbart alternativ men jag försöker ändå...RInga folk, gå ut, plugga. Kämpa kämpa kämpa.
Jaja. Bloggen kommer att få lida för detta men men. Ses snart igen.

Emma. Lördag it is. LOVE!