Jolin. Men inte ofta alls.

Nu har jag sett att bekanta har tittat en extra gång på magen men de vågar inget säga. Jag fattar. Jag tittar mig i spegeln och tänker:  Det är en BEBIS därinne med som håller alla kakor sällskap. Jag är inte bara tjock. Faktiskt.
Jag längtar efter större mage. Men det här har jag ju gjort förut så nu vet jag ju att det egentligen är väldigt korkat att längta efter Stora Magen. För när väl Stora Magen har tagit över så är den verkligen Stor. Putta-ikull-saker och vakna-på-natten-föratt-vända-sig Stor.
Men ändå finns det ett behov att slippa få de undrande blickarna. Bara få puta lite extra med magen och stånka och ojja sig över alla gravidkrämpr ( som jag by the way har kommit ganska lindrigt undan med for the time beeing).

Nu när jag har suttit framför datorn, och förhalat vattningen av mammas blommor i säkert tre timmar, har jag känt iaf tre sparkar. Mycket tydliga och jag är säker på att det är bebisen. Det är iaf två veckor sedan som jag kände bebisen för första gången. Men nu är jag helt säker. Jag kände väl igen de små rörelserna. Its all coming back to me now. ;-)

Läste precis på FL att Jessica ( som jag var kompis med när jag var barn) har fått en liten tös. Grattis grattis!
Hon har en pojk sen innan och jag kände att där har vi ett bevis till!
Ett till bevis på att man inte bara får pojkar när man väl krystat fram en. Känns mycket bra eftersom jag hemskt gärna vill ha en tös som jag kan klä ut till en liten marängtårta. ;-D


Ja! Jag är tjock! Jag är på smällen!