EmoChic
Det är inte vad som väntar utanför. Det är att gå genom ytterdörren. Väl ute så är det hela inte så farligt. Jag känner mig verkligen superduktig när jag väl är färdig med det som ska göras trots att folk gör det varje dag.
Men när jag är inne, i mitt hem, hemma, känns hela iden med att gå genom ytterdören som Killimanjaro och jag ska ensam bestiga det och har ingen chans att ändra mig och måste göra det nu utan någon annan och utan syrgas och linor.....
Varje por i hela huden och varje cell i kroppen skriker nej neeeej och vrider sig i ångest och andan vill inte upp ur halsen.
Vissa dagar är det enda trygga stället för min själ hemma. Jag kan inte träffa folk, jag kan inte gå ut. Det går inte. Jag bryter ihop till en liten hög på golvet och smälter till salta tårar.
Bara jag får vara inne och bara jag slipper gå ut, bara jag slipper ringa honom som jag måste höra av mig till, bara jag slipper gå till tanten som jag redan är sen till ( hon kommer att skälla på mig), bara jag slipper förklara varför en gång till, bara jag har någon som fattar....
Nu är det en cakewalk jämfört med för några år sedan. Då gick jag till sängs med Ångest. Vi gjorde allt tillsammans. Svarade inte i telefonen, lät bli att gå på viktiga möten, drack mycket, struntade i viktiga papper och hatade dörringklockan.
Senare insåg jag att Ångest var ett dåligt sällskap och fick upp ögonen för Sällsamhet. Nu spenderar vi mer tid tillsammans. Men Ångest är trogen. Han hälsar på ibland. Ofta stänger jag dörrn rakt i nyllet på den jäveln. Men ibland smiter han in ändå.
Nej. Vi är inte vänner. Jag och Ångest.