Jolin. Men inte ofta alls.

Jag kommer ihåg saker som hände för flera år sen. Såna där bra saker.
Stunden med J när jag hade en yttepytteliten lägenhet som alla gick ut och in i utan att knacka. Jag mådde sådär bra då. Harmoni i själen typ.
J hade långt vackert hår. Han luktade tuggummi och rökelse. Kaffe, godis och annat onyttigt åt han inte. Det var alldeles för onyttigt för hans vältrimmade kropp 2b. Vi var helt tvärtom med det. Men han delade med sig av sina konsttiga saker den stunden på min madrass.
Jag satt gränsle över honom och vi pratade om hans tuggummivana. J tuggade överallt och jämt. Jag undrade varför. Hans leende bländade mig och jag hörde honom svara men jag hörde inte vad han sa.
Sen satte han sig, höll om mig och vi bara kysstes och myste. Vi höll på att gå i taket när K rusade in och var så mulen. Han pratade på väldigt bestört om någon orättvisa samtidigt som han lastade av sin plånbok, nycklar och cigg på bordet framför oss. K brukade göra så. Han var väldigt självcentrerad.
Orättvisorna bara haglade ur mun på honom tills han tittade upp och verkligen såg oss.Jag riktigt såg hur kugghjulen satte igång och han tystnade. K tittade på oss och en bitter min steg i hans ansikte.
-Värst va ni sitter här och ser kära ut da!
Han fnyste och såg uppfodrande på oss.
J fick eld i baken och flög upp. Han mumlade någon ursäkt om att han var tvungen att springa över till sig och nått om tvätt. Diskret.
Jag skrattade och la mig på madrassen. K tittade på mig. Jag tyckte mig se en glimt av sorgsenhet där bakom stenhårditeten men jag kan ha sett fel. Sen vände vi blicken till Simpsons på tv:n.

Det skulle inte komma fram att J och jag var involverade. Faktum är att detta är första gången jag "berättar" detta minne för någon.
Jag plockar fram det ibland när jag behöver komma ihåg att allt inte var så farligt. Det var bra ibland med.