Jolin. Men inte ofta alls.

Det här med jobb.
Jag har hört folk säga  "Jag älskar mitt jobb!".  Själv har jag aldrig haft det behovet. Främst föratt jag inte hatt ett jobb förut . Men nu känner jag vissa stunder att ja, jag älskar nog mitt jobb.
När den nyblivna urtrötta mamman kommer in med sitt nya knytt i rock-a-tot:en. Å Jag blir elldeles snuttig och vill bara gå fram och plocka upp bäbisen och gosa tills bäbisen är alldeles färdiggosad! Mamman vill jag ge en virvlande fanfar och tala om att hon har kämpat väl de tio senaste månaderna. Än har jag inte gjort något av det. Men då när de kommer in i affären de nyblivna mammorna med sina knytt så undslipper det en lyckans-välbehags-suck ur mig och ett fånleende sprider sig i mitt ansikte.
Då älskar jag mitt jobb.

Bäst som jag står där och flinar så ser jag i ögonvrån en gammal tant som vevar  med handen. När jag riktar blicken mot henne så fräser hon ur sig att hon undrar om jag möjligtvis kan hjälpa henne eller hur är servicen på det här stället egentligen?
Proffsig som jag är ( ;-) ) kopplar jag på charmen, som skulle kunna smälta choklad, och går och hjälper henne.
 Vi kommer fram till vilken storlek på tröjan hon ska ha och sen säger hon att paketet ska faktiskt vara inslaget som en present så om du kunde ta och göra det ... I fint papper, ta bort prislappen sist jag handlade här glömde du faktiskt det och oh så jobbigt det blev, kan du inte vika in kanten där så att papperskanten inte är fransig, snåla inte på krullet!
När jag väl lägger fram paketen på disken suckar tanten och tittar på klockan. Hon slänger fram pengarna till mig, och det ska minsann vara jämt, vilken tid det tog nu kommer jag bli sen till middagen med Gösta,  o att det kan ta sån tid att få ett paket inslaget, sen rusar hon därifrån.

Då kan jag inte direkt säga att jag älskar mitt jobb. Tycker om det gör jag ju fortfarande men det stannar vid det.

Get my drift? ;-D