Borttappad
Jag har tappat bort så mycket av mig på vägen och glömt bort mig. Nu försöker jag lägga in saker som jag vet är accepterat och bra, försöker ersätta. Försöker in i märgen hitta och se vad det är som saknas mig så, som jag tappade på vägen till att bli mamma,fru, vuxen och mogen.
Men passionen räcker inte till mer än det som är nu och tiden är knappare än så. Ändå sitter jag varje dag och känner mig lite vilsen och borta i själen. Jag sörjer lite grann. Jag sörjer allt det som jag tog vara på och sörjer att det fanns eld i min själ då.
Gudarna ska veta att mitt hjärta brinner himlastormande för Kaspian och Erik och allt som är bra men inte för mig, inte längre. Det är så någonting som saknas.
Är tricket att leta? Leta tills man gjort allt? Målat alla bilder som man kan se, printa ner alla ord som bildar förfärliga meningar i huvudet? Gått överallt och lyssnat till allt som går att höra?
Ska man kämpa lite till? Eller ska man bara sätta sig ner och vänta på att bli kämpad till?
Min vän för alltid. Jag vet hur det känns. Jag har också varit på det där stället så många gånger, och ibland verkar det som om alla vägar bär mig tillbaka dit. Vägskyltarna till ett annat, lyckligare ställe har för länge sedan tagits bort, så det är upp till en själv att leta sig därifrån. Men vet du, helt oväntat kan det där dyka upp som tar dig så långt ifrån detta ställe som bara är tänkbart. Jag lovar. Om man bara tror...Ta med dig familjen och hälsa på mig i Southampton. Jag finns där maj-september. En massa varma kramar till er alla i jul. Jag hoppas att vi ses snart, det var allt för längesen.