Jolin. Men inte ofta alls.

Ni vet när man är sådär kär så att det bara bubblar i magen?!
Så har jag känt idag när jag har kollat på Kaspian. Sånt där går i vågor. Man älskar ju dom, ni vet men man är kär i dom i vågor, Männen i ens liv ;-)

Det är så roligt med Kaspian nu för han pratar meningar. Jag kan föra ett riktigt samtal med honom och vi förstår vad vi säger till varandra.
Han sa till morfar ( min pappa) "moa oppa åschlå dä." ( morfar hoppa också där!) . så fort vi kommer en liten bit hemifrån så kommer det alltid "u e vi emma!" ( nu är vi hemma). Det är så skönt när man kan tala om för honom att vi ska städa och han säger ja och gör det. Samtidigt som det är precis lika skönt när han ger mig ett bestämt nej och talar om för mig att han ska " fika momo!" Eller att han ska sätta sig vid datorn o lyssna på musik ( "Dä!" och så headbangar han) och ibland vill han kolla på bilder på "Ischla o  Koko!" ( Liza och Kicki).
Det är så skönt och se honom när han ser att man förstår vad han säger. Frustrationen har släppt för honom. Vi fattar äntligen!!!

Älskade älskade barn. Den kärleken är oändlig, skrämmande och det starkaste jag någonsin känt. Jag skulle kunna gå in i brinnande hus och dyka bland hajar för honom. Min alldeles förskräckligt busiga lilla onge!!!