Nostalgi
Vi har precis kollat på bilder från när Kaspian var bebis. Han var så liten att han fick plats på en vanlig kudde. Det gör han inte längre.
Han tyckte att det var kul att kolla en liten stund sen satt han bara och upprepade "bääääbis." väldigt utråkat. hehe
Det första han gjorde när de lagt upp honom på min mage var att vända på huvudet. Alla barnmorskorna och läkarna som var i rummet blev superimpressed!
Jag var helt hög på endorfin. Erik grät som ett barn.
En aldeles orange liten bebis låg där och såg på oss med hela världens vishet i de små blå ögonen.
Vi såg på varandera jag och Erik. " Det här är Kaspian." sa jag och alla i rummet aaa-ade. Jag har aldrig sett Erik så lycklig.
Men det var svårt den första perioden. Det var jobbigt att gå någonstans för jag kände inte igen min kropp längre än mindre hade jag något att ha på mig. Underlivet kändes som att det skulle halka ut när jag gick längre än några meter och ALLA stirrade på mig.Tuttarna läckte, amningen funkade inte och mammaskapet kändes väldigt... obekvämt. Jag hade en person i famnen som jag inte kände och inte förstod ordentligt vad han ville. Plötsligt hade jag väldigt stor förståelse för alla mammor som blir deprimerade.
Erik var ( och är!) en fantastisk pappa och kärlek till mig. Han greppade och var förstående. En riktig karl.
Gud de gånger som Kaspian började gråta pga något som vi gjorde. Tex klippte litelite snett med nagelsaxen. Eller kanske var lite lite sena med käket. Jag har aldrig känt mig som en sämre person någonsin. Aldrig.
Alla hundratusentals gångerna man kollade om han fortfarande andades. De gånger vi bara inte kunde lämna ifrån oss honom. Alla timmar vi bara tittade på honom. Vårat barn.
Att ömsom vara helt fascinerad av det lilla livet man skapat och ömsom inte veta vem man är. Det är vad man har att vänta sig när man blir förälder.
Skillnaden denna gången är att jag vet.
Jag vet att det är inte i hela världen om amningen inte funkar. Jag vet att jag är en bra mamma, kärlek, person även om jag verkligen inte känner mig som det. Jag vet att jag klarar av att föda barn tack vare Urkraften. Jag vet att det inte spelar någon roll vad man handlar för prylar inför ankomsten, bebisen är ju allt vi behöver. Jag vet att jag kommer ha lika mycket kärlek till det här barnet som jag har till Kaspian.
Jag vet att vi är världens bästa föräldrar oavsett. För det är vårt barn.
Han tyckte att det var kul att kolla en liten stund sen satt han bara och upprepade "bääääbis." väldigt utråkat. hehe
Det första han gjorde när de lagt upp honom på min mage var att vända på huvudet. Alla barnmorskorna och läkarna som var i rummet blev superimpressed!
Jag var helt hög på endorfin. Erik grät som ett barn.
En aldeles orange liten bebis låg där och såg på oss med hela världens vishet i de små blå ögonen.
Vi såg på varandera jag och Erik. " Det här är Kaspian." sa jag och alla i rummet aaa-ade. Jag har aldrig sett Erik så lycklig.
Men det var svårt den första perioden. Det var jobbigt att gå någonstans för jag kände inte igen min kropp längre än mindre hade jag något att ha på mig. Underlivet kändes som att det skulle halka ut när jag gick längre än några meter och ALLA stirrade på mig.Tuttarna läckte, amningen funkade inte och mammaskapet kändes väldigt... obekvämt. Jag hade en person i famnen som jag inte kände och inte förstod ordentligt vad han ville. Plötsligt hade jag väldigt stor förståelse för alla mammor som blir deprimerade.
Erik var ( och är!) en fantastisk pappa och kärlek till mig. Han greppade och var förstående. En riktig karl.
Gud de gånger som Kaspian började gråta pga något som vi gjorde. Tex klippte litelite snett med nagelsaxen. Eller kanske var lite lite sena med käket. Jag har aldrig känt mig som en sämre person någonsin. Aldrig.
Alla hundratusentals gångerna man kollade om han fortfarande andades. De gånger vi bara inte kunde lämna ifrån oss honom. Alla timmar vi bara tittade på honom. Vårat barn.
Att ömsom vara helt fascinerad av det lilla livet man skapat och ömsom inte veta vem man är. Det är vad man har att vänta sig när man blir förälder.
Skillnaden denna gången är att jag vet.
Jag vet att det är inte i hela världen om amningen inte funkar. Jag vet att jag är en bra mamma, kärlek, person även om jag verkligen inte känner mig som det. Jag vet att jag klarar av att föda barn tack vare Urkraften. Jag vet att det inte spelar någon roll vad man handlar för prylar inför ankomsten, bebisen är ju allt vi behöver. Jag vet att jag kommer ha lika mycket kärlek till det här barnet som jag har till Kaspian.
Jag vet att vi är världens bästa föräldrar oavsett. För det är vårt barn.
Kommentarer
Postat av: M
Finaste!Tack för din ärlighet när det gäller moderskapet, det är en egenskap jag beundrar och älskar hos dig. Inga omsveperier, som man får höra hos så många andra mödrar. Ingen kan inbilla mig att barnafödandet är en dans på rosor, men tack vare din ärlighet och förmåga att påvisa det vackra i kråksången, vill jag också bli mamma. En dag. Inte än länge. Jag måste prata med dig, om livet, om hur jag ska försöka leva det på rätt sätt. Det är en av väldigt få anledningar till att jag vill hem. Jag måste få gå i Jolin-terapi. (Men jag lovar att inte påverka dina gravhormoner så mycket, om jag kan undvika´t. ) Kram på dig, min J!(Jag har en alldeles egen J, tjo!Även fast jag gärna delar dig med flera)
Trackback