Pinn-nazi

Nu är klockan sent men jag ville skriva något.

Häromdagen stod jag i kön på Willys. Det var en tant framför mig som hade lagt upp alla varor på bandet men inte lagt dit en pinne. Då undrar jag varför hon blänger surt på mig när jag
* A) trycker mig förbi henne med ett ursäkta och tar en pinne och placerar på bandet själv,
 B) lägger upp mina varor på bandet och hon stirrar oförstående på kassörskan när hon meddelar att hennes två bananer kostar 621.50 föratt mina varor halkat med på köpet,
C) ber henne om att lägga upp en pinnjävel på bandet ananrs kör jag upp den i hennes sura uppsyn?*
blänger surt på hennes rygg, lägger upp mina varor och tar en pinne och lägger före mina varor. Hon blänger på mig föratt jag har lagt en pinne när alla etikettsregler säger att hon ska göra det efter hennes egna jävla varor.
Ja. Då vaknar pinn-nazin i mig. Hon får trotsa artighetskoder bäst fan hon vill man kan hon låta bli när jag står och är på bra humör bakom henne? Nej. Hon väcker pinn-nazin till liv. Tantfan.


Det rör upp mig föratt jag tycker att man kan faktiskt vara lite artig ibland. Enstaka karlar har hållit upp dörrn åt mig trots att man ser att de är jäktade. Det är artigt. Barn plockar upp saker som man tappar och ger dom till en trots att de tror att man är en rabiatkärring ( min rabiati riktar sig främst mot pinnar på willys och folk som inte kan städa efter sig i tvättstugan men det är en annan historia) och det faktiskt är godis man tappar. Det är artigt.
Det är inte artigt att låtsas vara ytterst upptagen med att vara sur när man ska lägga upp en pinne på bandet bakom sina varor. Nej. DET är inte artigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback